Reklamation inom skälig tid?

ARN 2011-6648 – Konsumenten (K) ansågs ha reklamerat för sent eftersom hon underrättade bolaget 14 månader efter det att hennes placering förfallit till betalning med förlust.

K ansåg att bolagets rådgivning till henne hade varit vårdslös. Vid rådgivningstillfället framförde hon önskemål om att hennes investeringar skulle gå att realisera snabbt och enkelt och att de dessutom skulle vara trygga och riskfria.

Allmänna reklamationsnämnden (ARN) konstaterade att K:s önskemål om att investeringarna snabbt skulle gå att realisera fanns nedtecknat av rådgivaren i den dokumentation som upprättades vid rådgivningstillfället.

Mot den bakgrunden och då vissa av de föreslagna placeringarna inte var av sådan karaktär att det investerade beloppet snabbt kunde omsättas till likvida medel, ansåg ARN att bolagets rådgivning hade varit vårdslös. Bolaget rekommenderades därför att betala tillbaka vad K investerat i de aktuella objekten (med avdrag för vissa utbetalningar som konsumenten redan hade fått) jämte ränta enligt räntelagen.

När det däremot gällde bolagets rådgivning avseende vissa aktiefonder ansåg ARN att K inte hade bevisat att rådgivningen varit vårdslös. Något skadestånd kunde därför inte utgå avseende de investeringarna.

ARN konstaterade vidare att en av de föreslagna investeringarna hade förfallit till betalning med förlust i februari 2010. Nämnden ansåg att K vid den tidpunkten borde ha märkt att skada uppkommit. K klagade emellertid på rådgivningen först i slutet av april 2011.

Enlig lagen om finansiell rådgivning till konsument (2003:862) ska en konsument, som vill framställa skadeståndskrav på grund av vårdslös rådgivning, underrätta det rådgivande bolaget om detta inom skälig tid efter det att konsumenten märkt eller borde ha märkt att skada uppkommit.

Mot den bakgrunden ansåg ARN att K hade klagat för sent. Hon förlorade därmed rätten till skadestånd på grund av vårdslöshet i rådgivningen avseende den aktuella investeringen.

ARN 2011-6282 – Konsumenten (K) ansågs ha reklamerat inom skälig tid efter det att skadan upptäcktes.

K kontaktade bolaget i januari 2008 för att få hjälp med att placera kapital. Han förklarade för rådgivaren att han önskade en placering med låg risk. Han frågade även om placeringen gick att sälja, vilket rådgivaren svarade ja på.

I november 2010 kontaktade K rådgivaren på nytt och önskade sälja placeringen. Enligt K fick han först då information om att placeringen bestod av onoterade aktier. Rådgivaren kunde inte heller ge besked om, och i så fall när, aktierna kunde säljas.

K ansåg mot den bakgrunden att rådgivningen till honom hade varit vårdslös. Rådgivaren hade övertalat honom att göra en investering som hade betydligt högre risk och längre investeringshorisont än vad han hade önskat.

Bolaget invände bland annat att K hade reklamerat för sent. Bolaget ansåg att K redan i maj 2010 borde ha reagerat över att han inte tilldelats någon utdelning på aktieinnehavet.

Enlig lagen om finansiell rådgivning till konsument 2003:862 (rådgivningslagen) ska en konsument, som vill framställa skadeståndskrav på grund av vårdslös rådgivning, underrätta det rådgivande bolaget om det inom skälig tid efter det att konsumenten märkt eller borde ha märkt att skada uppkommit.

ARN konstaterade att det är det rådgivande bolaget som ska bevisa att K reklamerat för sent. Någon bevisning från bolagets sida som visade att K - före kontakten med rådgivaren i november – hade märkt eller borde ha märkt att han drabbats av en skada, presenterades emellertid inte. ARN ansåg att vad som förekommit vid mötet i november innebar att K hade underrättat bolaget på det sätt som rådgivningslagen anger. ARN ansåg därför att K hade reklamerat inom skälig tid efter att det att han upptäckte skadan i november 2010.

ARN kom även fram till att rådgivningen hade varit vårdslös.

Nämnden ansåg att den dokumentation som rådgivaren hade upprättat vid rådgivningstillfället innehöll oklarheter. Nämnden konstaterade att det av förarbetena till rådgivningslagen framgår att om näringsidkaren försummat sin skyldighet att dokumentera rådgivningen så bör K:s påstående om vad som förekommit vid rådgivningstillfället tas som utgångspunkt vid bedömningen av eventuell vårdslöshet.

ARN konstaterade att den investering K råddes att göra inte motsvarade hans framförda önskemål om låg risk. Investeringen gick inte heller att sälja trots rådgivarens besked till K vid rådgivningstillfället om att det skulle gå. Mot den bakgrunden ansåg nämnden att bolagets rådgivning hade varit vårdslös och att K hade rätt till skadestånd.

Bolaget rekommenderades därför att betala tillbaka det belopp som K investerat (med avdrag för vissa utbetalningar som K redan hade fått) jämte ränta enligt räntelagen.