Obs! Telefonvägledningen stängd den 26 och 27 maj

Under Kristi Himmelsfärdshelgen är vår telefonvägledning stängd. Du kan i stället mejla oss eller återkomma måndagen den 30 maj.

Bevisbörda/beviskrav

ARN 2020-16256 – Konsumentens innehav av en mobiltelefon ansågs styrkt trots avsaknad av inköpskvitto.

Konsumentens (Ks) dotters mobiltelefon råkade åka ner från en brygga och försvann i vattnet. Telefonen hade köpts ca 1,5 år tidigare av dotterns pappa för 9 995 kr. Abonnemanget stod på dotterns mormor eftersom dottern var under 18 år och telefonnumret var kopplat till dotterns Apple-ID. Pappan sparade inte sitt inköpskvitto. I juni 2019 gick telefonen sönder och byttes ut mot en utbytesenhet.

I sin anmälan sände K in ett kostnadsförslag för reparation från juni 2019 där ursprungliga inköpsdatumet, IMEI-nummer och dotterns namn stod. Vidare sände K in polisanmälan, kvitto på utbytesenheten, abonnemang, spärrkvitto och en faktura där samma telefonnummer var kopplat. Hon bifogade även bilder på originalkartongen.

Bolaget motsatte sig att betala ut ersättning då man ansåg att både ägandet och åldern var oklart och att uppgifterna i kostnadsförslaget från reparatören inte hade tillräckligt bevisvärde.  

ARN framhöll att K har bevisbördan vid förlust eller skada och att beviskravet är att K ska styrka såväl att K (eller i detta fall dottern) ägde föremålet, som vad det var värt och hur gammalt det var. Nämnden menade att det framgick av Servicedokumentet daterat den 18 juni 2019 att den ursprungliga mobiltelefonen var inköpt den 25 januari 2018. Med detta, tillsammans med den av K åberopade bilden på kartongen med IMEI-nummer, ansåg nämnden vid en samlad bedömning det styrkt att Ks dotter både ägde mobiltelefonen och även hur gammal den var.

BESLUT: Nämnden rekommenderade försäkringsbolaget att ändra sitt beslut och reglera skadan med utgångspunkt att försäkringsfall förelåg.

 

ARN 2018-10848 - Konsumenten måste styrka innehav och värde på egendom som har förlorats för att få ersättning. Kvitto och bilder utgör normalt tillräcklig bevisning.

Efter inbrott i konsumentens (K) bostad begärde K ersättning ur hemförsäkringen för stulna smycken. För att styrka innehav och värde på de stulna smyckena presenterade K dels handskrivna kvitton, dels bilder på smyckena.

Bolaget motsatte sig att betala ut ersättning då bilder och handskrivna kvitton inte ansågs vara tillräcklig bevisning för att styrka varken innehav eller smyckenas värde.

Allmänna reklamationsnämnden framhöll att det är K som har bevisbördan och att beviskravet är att K ska styrka att hon innehaft egendomen samt värdet på det stulna.

Nämnden konstaterade att bilder och kvitton normalt utgör tillräckligt underlag för att styrka innehav av egendom. Det ligger därför på försäkringsbolaget att bevisa varför det inte godtar den bevisning som K presenterat. Det enda försäkringsbolaget har åberopat som bevisning för att inte godta kvittona är att de är handskrivna och bolaget har inte gett in kvittona till nämnden för bedömning. Vid en sammantagen bedömning av omständigheterna ansåg därför nämnden att K hade styrkt både innehavet och värdet på de smycken för vilka kvitton och bilder hade presenterats.

BESLUT: Nämnden rekommenderade försäkringsbolaget att ändra sitt beslut gällande de smycken för vilka kvitton och bilder hade presenterats.

 

ARN 2011-1691 - Bevisbörda och beviskrav för plötslig och oförutsedd händelse.

Konsumenten (K) begärde ersättning för en förlorad vigsel- respektive förlovningsring. Ringarna försvann någon gång under en begränsad tid, även om hon inte kunde säga exakt när; förmodligen blev de stulna ur hennes handväska. Förlusten var inte självförvållad och K ansåg därmed att den borde betraktas som både plötslig och oförutsedd.

Försäkringsbolaget menade att K inte hade kunnat visa på vid vilken händelse som ringarna förlorades och på så sätt inte kunnat styrka försäkringsfall. Bolaget betalade därför inte någon ersättning för de förlorade ringarna.

Allmänna reklamationsnämnden påpekade att det är försäkringstagaren som har bevisbördan för att det föreligger ett försäkringsfall, dvs. en händelse som omfattas av försäkringsvillkoren. I rättspraxis har beviskravet formulerats på så sätt att försäkringstagaren ska anses ha fullgjort sin bevisskyldighet om det vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter framstår som mer antagligt att försäkringsfall föreligger än att så inte är fallet. Det finns dock inget krav på att försäkringstagaren måste lämna en exakt redogörelse för hur skadan har uppstått.

För att fullgöra en sådan bevisskyldighet som beskrivits ovan kan en försäkringstagare som inte vet exakt hur en skada uppstått lägga fram utredning som kan bidra till att utesluta sådana tänkbara skadeorsaker som inte faller in under försäkringsvillkorens krav på en plötslig och oförutsedd händelse.

Nämnden fann att i detta fall hade K inte lämnat någon redogörelse för de närmare omständigheterna kring förlusten och någon ersättning kunde därför inte utgå.

BESLUT: Nämnden rekommenderade inte ändring av försäkringsbolagets beslut.