Dröjsmålsränta

Hovrätten för västra Sverige T2095-19 - Försäkringsbolaget har inte rätt att förhålla sig passivt med skaderegleringen och invänta ett annat försäkringsbolags utredning när försäkringstagaren har anmält en skada.

NN var med om en trafikolycka den 6 februari 2005. Han hade en trafikförsäkring hos ett försäkringsbolag och en barnförsäkring hos ett annat försäkringsbolag (Bolaget). Bolaget gjorde aldrig någon egen bedömning av NNs medicinska invaliditet men beslutade den
8 mars 2017 att betala ut invaliditetsersättning till honom.

NN yrkade ersättning från Bolaget för dröjsmålsränta från och med den 6 februari 2006.

Hovrätten konstaterade att skadan inträffade när gamla FAL var gällande och lagen då var dispositiv varför villkoren hade företräde. Av villkoren B1 framgick bla att den som gör anspråk på ersättning ska enligt Bolagets anvisningar sända in läkarintyg och övriga handlingar som är av betydelse för bestämning av rätten till ersättning. Det framgår vidare att utbetalning ska ske senast en månad efter det att den som gör anspråk på ersättning har fullgjort vad som åligger honom enligt avsnittet B1, Bolaget har mottagit fullständiga handlingar och rätt till ersättning inträtt. Invaliditetsersättning ska dock betalas tidigast när rätt därtill och den definitiva invaliditetsgraden fastställts. Sker utbetalning senare än vad som sagts ovan betalas dröjsmålsränta enligt räntelagen. Vid medicinsk invaliditet inträder rätten till invaliditetsersättning i regel tidigast 12 månader efter det att olycksfallsskadan inträffade. Hovrätten ansåg att det av villkoren framgick att Bolaget inte hade haft rätt att förhålla sig passivt efter en skadeanmälan utan tvärtom haft att agera och lämna anvisningar till NN för att bistå honom i frågan om fastställande av rätt till ersättning.

NN anmälde skadan till Bolaget genom telefonsamtal den 29 juni 2005. Hovrätten fann att härigenom hade ett krav på ersättning framställts. Av Bolagets bekräftelsebrev från den 29 juni 2005 framgår att NN kunde ha rätt till ersättning för invaliditet och att han skulle återkomma när behandlingen var avslutad och tillståndet stationärt. Några närmare anvisningar och råd lämnades inte av Bolaget och Bolaget begärde inte heller in någon fullmakt.

Därefter hade NN och Bolaget ingen kontakt förrän NN ringde Bolaget den 9 mars 2010 och meddelade att NN hade fortsatta besvär. Bolaget uppmanade då NN att återkomma när trafikförsäkringsbolagets handläggning var klar. Trots att det hade gått ca fem år sedan skadan anmäldes lämnades inte heller denna gång några närmare anvisningar eller råd från Bolagets sida och Bolaget begärde inte heller in någon fullmakt. Hovrätten ansåg att Bolagets agerande gentemot NN i detta läge inte har varit acceptabelt och kunde inte på något sätt anses förenligt med avtalsvillkoren. Enligt hovrätten hade det därför i vart fall vid denna tidpunkt ålegat Bolaget att inhämta de underlag som krävdes för att slutreglera skadan eller i vart fall göra en preliminär reglering. Det måste från den tidpunkten legat på Bolagets egen risk att avgöra om det var värt att ta ytterligare tid i anspråk för att invänta hur NNs besvär fortskred till utredande av invaliditetsgradens fastställande. Bolaget torde ha varit oförhindrade att ompröva sitt ställningstagande för det fall nya uppgifter om NNs hälsotillstånd kom fram. Hovrätten konstaterade att detta innebar att NN den 9 mars 2010 fullgjort vad som ålegat honom enligt avtalsvillkoren samt att Bolaget får stå risken för att man inte begärt/inhämtat och därmed inte mottagit fullständiga handlingar.

Mot den bakgrunden ansåg hovrätten att dröjsmålsränta i enlighet med avtalsvillkoret skulle utgå en månad efter det att NNs rätt till ersättning inträtt och den definitiva invaliditetsgraden kunnat fastställas dvs en månad efter den 9 mars 2010. K fick alltså dröjsmålsränta för sju års fördröjning av utbetalningen.