2022-12-23 Blogg

Behörig eller icke behörig – det skulle kunna bli frågan

Du som har blivit utsatt för bedrägeri och nekats ersättning har alltid möjlighet att gå tillbaka till din bank och begära omprövning. Dina möjligheter att nå framgång har, efter Högsta domstolens (HD:s) dom den 21 juni 2022, i viss mån ökat. Däremot har ingen domstol slutligt avgjort om en transaktion som någon blivit tvingad eller lurad att signera, ska anses vara behörig eller inte.

Vad är en obehörig transaktion?

Enligt Betaltjänstlagen är en transaktion obehörig om den görs utan samtycke från den som enligt kontoavtalet är behörig att använda kontot. Ett tydligt exempel är att en person får reda på pinkoden till konsumentens kort, tar kortet och använder det för att ta ut kontanter.

När transaktionen är obehörig är huvudregeln att konsumentens bank ska betala tillbaka pengarna. Banken gör även en aktsamhetsbedömning för att ta ställning till om konsumentens agerande ska innebära en lägre ersättning. Om banken kan visa att konsumenten varit grovt oaktsam så får hen ersättning för allt utom 12 000 kronor. Om banken kan visa att konsumenten varit särskilt klandervärd så blir hen tvungen att stå för hela beloppet och får alltså inte tillbaka några pengar.

Om det i stället är konsumenten själv som står vid bankomaten och tar ut pengar och ger dem till en annan person för att konsumenten vill ge bort pengarna, så är det en behörig transaktion. Men vad händer om konsumenten själv tar ut pengarna för att den andra personen tvingar konsumenten till detta genom hot, eller lurar konsumenten?

En fråga man skulle kunna ställa sig är vad lagstiftaren har menat att konsumenten ska samtycka till. Är det samtycke till att fysiskt slå in en kod som åsyftas, eller samtycke till det som blir konsekvensen av att koden slås in? Och i fallet där konsumenten blir hotad, kan man se det som att konsumenten har samtyckt till något över huvud taget?

Delade meningar kring samtyckesfrågan

Många av de konsumenter som kontaktar Konsumenternas Bank- och finansbyrå berättar att de absolut inte har samtyckt till de transaktioner som skett. De kan inte förstå hur de kan anses ha samtyckt när de stått under hot av en annan person, eller blivit lurade av personen så att de inte förstod vad som verkligen signerades. Konsumenterna menar många gånger att det är uppenbart att det är en obehörig transaktion och att de gjort vad som krävs för att visa banken detta.

Banken menar att samtycke bara handlar om vad som står i villkoren. Där beskriver banken hur konsumenten ger sitt samtycke, till exempel genom att slå sin kod eller göra sina kortuppgifter tillgängliga för ett säljföretag. Banken menar också att det inte spelar någon roll vilken avtalsvilja konsumenten hade vid tillfället eller om denne varit vilseledd, hotad eller tvingad att göra det.

Allmänna Reklamationsnämnden (ARN) har bedömt ett sådant scenario som en behörig transaktion. Sedan 2020 har ARN hänvisat till en motsatsvis tolkning av HD:s formulering i rättsfallet NJA 2017 s. 1105 och gör då bedömningen att en transaktion där det inte varit någon annan än kontoinnehavaren som signerat alltid är behörig.

Ett av ARN:s senaste avgöranden angående obehöriga transaktioner handlar om en man som under knivhot av fem andra personer blev tvingad att genomföra transaktioner med sitt bankkort. ARN bedömde dessa transaktioner som behöriga med bland annat följande motivering: ”När kontohavaren själv godkänt transaktionen i den form som avtalats har kontohavaren också samtyckt till densamma och reglerna om obehöriga transaktioner blir därför inte tillämpliga i situationer som dessa”.

Om det ska räknas som en behörig eller obehörig transaktion när konsumenten själv tar ut pengarna men gör det därför att någon annan tvingar konsumenten till detta genom hot, eller lurar konsumenten, är vad vi känner till ännu inte prövat av domstol.

Vad prövade Högsta domstolen då?

I somras dömde HD att en man som blivit utsatt för bedrägeri och förlorat över 300 000 kronor skulle få tillbaka större delen av de förlorade pengarna.

Mannen i fråga hade blivit lurad över telefon att lämna ut koder från sin bankdosa till bedragarna. Därefter hade bedragarna använt sig av koderna för att kunna skapa ett BankID i mannens namn och genomföra transaktioner utan mannens medverkan. Här var det aldrig ifrågasatt om det rörde sig om obehöriga transaktioner eller inte, utan banken utgick redan från början från att transaktionerna var obehöriga.

Banken bedömde att mannen varit grovt oaktsam och särskilt klandervärd och att han därför inte skulle få tillbaka några pengar alls. Men HD klargjorde att banken har bevisbördan och att den inte visat att mannen varit särskilt klandervärd. Däremot gjorde HD bedömningen att mannen varit grovt oaktsam och att han bara behövde stå för 12 000 kronor själv. 

Vad får HD-domen för betydelse?

Att det har kommit en HD-dom innebär inte att det har stiftats en ny betaltjänstlag, utan det innebär att HD har fastslagit hur rättstillämpare ska tolka den lag som redan finns.

De konsumenter som har blivit nekade ersättning från banken på grund av att banken ansett att de varit särskilt klandervärda, kan begära en omprövning av banken och hänvisa till HD-domen. Banken ser då över omständigheterna igen och gör en bedömning om den utsatte verkligen kan anses ha varit särskilt klandervärd. Om banken inte ändrar sitt beslut, kan konsumenten vända sig till ARN som får pröva samma sak. Skillnaden nu är att HD har fastslagit att det krävs mer för att den konsument som råkat ut för bedrägeri ska få ta hela ansvaret för den ekonomiska förlusten.

Domen från HD säger inte någonting om hur själva behörighetsbedömningen ska göras, eftersom den frågan aldrig ställdes i det fallet.

Sedan HD-domen meddelades har ARN publicerat nio nya avgöranden som rör obehöriga transaktioner. I åtta av dessa fall har ARN ansett att konsumenten inte varit särskilt klandervärd och därmed har rätt till ersättning från banken. I samtliga fall inleder ARN sin motivering med att redogöra för regleringen och skriver bland annat att en obehörig transaktion kan vara ”när kontohavaren förmås att genomföra en transaktion utan att förstå innebörden av detta”.

Om ARN i och med detta menar att det ska räknas som en obehörig transaktion när konsumenten blivit vilseledd att själv signera, återstår att se.

Det här blogginlägget är av skrivet Edith Grundin som är jurist på Konsumenternas Bank- och finansbyrå.