Rättigheter och skyldigheter

Sedlar och mynt som ges ut av Riksbanken är lagliga betalningsmedel och det innebär som huvudregel att var och en är skyldig att ta emot sedlar och mynt som betalning. Men den skyldigheten gäller inte utan undantag.

Som huvudregel gäller att var och en är skyldig att ta emot sedlar och mynt som betalning*. Men när det gäller förhållanden mellan enskilda eller mellan näringsidkare och konsumenter, alltså civilrättsliga förhållanden, så råder det avtalsfrihet. I offentligrättsliga förhållanden, som alltså rör förhållanden mellan staten och den enskilde, är rätten att avtala bort kontanter som betalningsmedel begränsade. Som exempel så får inte landstingen vägra att ta emot kontant betalning av sina patienter.

* I 5 kap. 1 § andra stycket riksbankslagen

Butiker bestämmer själva om kontanter

Eftersom det i många fall råder avtalsfrihet så kan butiker, restauranger, bussar och gym bestämma att man som kund till exempel bara kan betala med kort. Eller för den delen att butiken eller restaurangen inte accepterar mynt som betalning eller vissa valörer på sedlar.

Det bör finnas ett synligt anslag i lokalen om att man bara accepterar kortbetalning så att du som kund kan välja att handla eller äta där eller någon annanstans. När du som kund går in i butiken eller ombord på bussen så anses du acceptera de aktuella betalningsvillkoren. Du kan alltså inte kräva att alltid få betala med kontanter.

Kan banker neka att hantera kontanter?

Huvudregeln att var och en är skyldig att ta emot sedlar och mynt som betalning kan alltså avtalas bort. Den här avtalsfriheten gäller också mellan banker och deras kunder. Ett sådant avtal kan vara skriftligt eller muntligt. Det behöver alltså inte vara fråga om ett regelrätt skriftligt avtal utan det räcker med att kunden informeras om att banken inte tar emot kontanter.