Rättsfall och beslut

Skadestånd

Här hittar du referat av rättsfall från domstolar och av beslut från Allmänna reklamationsnämnden (ARN) som handlar om ansvarsförsäkringar. Här hittar du också referat som handlar om skadestånd vid rådgivning, vid förvaltning av värdepapper och vid värdepappershandel. 

Ansvarsförsäkringar - Personskador

ARN 2010-5731 - Kommunen ansvarig för bristande halkbekämpning

Konsumenten halkade på en gångväg utanför ett stadsbibliotek och skadade ena armen och ryggen. Olyckan anmäldes omgående till fastighetsägaren, en kommun. Konsumenten menade att kommunen, i egenskap av fastighetsägare, varit försumlig genom att inte halkbekämpa den aktuella platsen och därför skulle betala skadestånd till honom.

Genom sitt försäkringsbolag motsatte sig kommunen skadeståndskravet då halkolyckan inträffade utanför gångstråket. Bolaget ansåg dessutom att kommunen hade godtagbara rutiner och uppfyllde de krav som rimligen kan ställas på halkbekämpning.

Allmänna reklamationsnämnden påpekade att för att en konsument ska vara berättigad till skadestånd eller ersättning ur kommunens ansvarsförsäkring krävs att skadan är ersättningsgill enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. Det innebär att den bristande halkbekämpningen måste bero på försumlighet, eller med andra ord slarv, på kommunens sida för att ersättning ska komma ifråga. Nämnden fann att kommunen inte ens försökt utföra halkbekämpning på den plats där konsumenten halkade. Av det ingivna bildmaterialet framgick att det rörde sig om en plats belagd med gatsten där många gångtrafikanter uppenbarligen rörde sig samt att området vid en senare tidpunkt var plogat. Området var inte heller avspärrat och det framgick inte att området normalt inte skulle vara föremål för halkbekämpning. Enligt nämndens mening visade utredningen att kommunen inte utfört de åtgärder som kan krävas för halkbekämpning av platsen och kommunen måste anses ha varit försumlig. Nämnden rekommenderar därför kommunen att låta reglera skadan utifrån detta förhållande.

Ansvarsförsäkringar - Sakskador

ARN 2008-8548 - Fastighetsägare var inte ansvarig för skada på bil av fallande träd

Konsumentens bil skadades av ett nedfallande träd. Bilen var endast trafikförsäkrad. Konsumenten ansåg att fastighetsägaren under en längre tid brustit i tillsyn av fastigheten och dess omgivningar vilket orsakade skadan på konsumentens bil. Hon begärde ersättning för bilen och dess utrustning samt för extrakostnader som uppstått i samband med händelsen.

Genom sitt försäkringsbolag nekade fastighetsägaren att lämna ersättning för den skadade bilen. Bolagets bedömning var att händelsen omöjligen kunnat förutses. Trädet hade inga synbara brister och det fanns inte några andra omständigheter som gjorde att fastighetsägaren borde ha låtit ta ner det tidigare. Utredningen visade också att skötsel och översyn från fastighetsägarens sida bedrivits på ett normalt och högst tillfredsställande sätt. Bolaget ansåg inte att det var visat att skadan på konsumentens bil uppkommit genom vårdslöshet eller försummelse från fastighetsägarens sida.

Allmänna reklamationsnämnden påpekade att tvisten i ärendet var frågan om skadan uppkommit genom vårdslöshet eller försummelse från fastighetsägarens sida. Det är anmälaren som har bevisbördan för att fastighetsägaren vållat skadan. Nämnden kunde inte finna att konsumenten lyckats visa att fastighetsägaren varit försumlig eller vårdslös i förhållande till att det aktuella trädet föll och orsakade skadan på bilen. Konsumenten hade därför inte rätt till ersättning från fastighetsägarens ansvarsförsäkring.

Rådgivning - Bolagets rådgivning inte vårdslös

ARN 2010-1972 – Konsumenten kunde inte bevisa att rådgivningen hade varit vårdslös.

Makarna fick ekonomisk rådgivning från bolaget och fick rådet att investera i en produkt som skulle ha låg risk. Det visade sig senare att investeringen hade förlorat allt sitt värde. Makarna krävde då ersättning av bolaget eftersom de ansåg att rådgivningen varit vårdslös.

Allmänna reklamationsnämnden konstaterade att det enligt allmänna regler är den som påstår att vårdslöshet förekommit som ska bevisa det och som också ska visa att vårdslösheten har lett till den påstådda skadan (adekvat kausalitet).

Nämnden uttalade vidare att det förhållande att en rådgivning inte lett till önskat ekonomiskt resultat inte i sig medför någon skadeståndsskyldighet. För att vårdslöshet ska anses föreligga krävs att rådgivaren på något sätt har avvikit från den gängse normen i sitt arbetssätt eller i sina bedömningar.

Nämnden fann - mot bakgrund av den utredning som hade presenterats i ärendet - att det inte var visat att bolagets rådgivning, eller att bolagets agerande i övrigt, innefattat någon skadeståndsgrundande vårdslöshet. Makarna kunde därför inte heller få ersättning för förlusten.

Rådgivning - Bolagets rådgivning vårdslös

ARN 2009-10635 – Rådgivaren borde ha avrått från en placering eftersom placeringen inte kunde vara till rimlig nytta för konsumenten med hänsyn till konsumentens ålder.

Konsumenten, 87 år gammal vid rådgivningstillfället, ansåg att bankens rådgivning till henne hade varit vårdslös. Hon hade bland annat uppgett till rådgivaren att hon önskade ha pengar lätt tillgängliga vid sjukdom. Av de placeringar som gjordes i värdepapper, låstes en tredjedel i fem år i en kapitalförsäkring.

Banken menade att rådgivningen inte varit vårdslös. Den aktuella försäkringen var inte bunden och rådgivaren hade lämnat de råd som vid den aktuella tidpunkten ansågs passa konsumentens önskemål och riskbenägenhet m m. Av dokumentationen över rådgivningen framgick att konsumenten angett att hennes placeringshorisont var över 5 år men kortare än 10 år och att hennes risknivå var måttlig.

Allmänna reklamationsnämnden uttalade att när det gäller rådgivning till personer som uppnått hög ålder finns det anledning för rådgivare att iaktta särskild försiktighet med långsiktiga placeringar.

Nämnden ansåg att placeringen av ett så pass stort belopp som också utgjorde en betydande andel av konsumentens tillgångar, i ett relativt långsiktigt sparande där de placerade medlen inte fritt kunde disponeras, inte kunde anses ha varit till rimlig nytta för konsumenten med hänsyn till hennes ålder. Även om konsumenten själv vid rådgivningstillfället kunde ha gett intryck av att ha varit med på placeringen borde rådgivaren vara lojal mot henne, iaktta omsorg om hennes intressen och avråda henne från den ifrågavarande placeringen. Eftersom något avrådande inte skett ansåg nämnden att rådgivningen hade varit vårdslös.

Nämnden ansåg därför också att banken var skadeståndsskyldig. Utgångspunkten för nämndens bedömning av skadeståndet var att konsumenten skulle försättas i samma förmögenhetssituation som hon befann sig i före skadetillfället och som hon därefter skulle ha befunnit sig i om skadetillfället inte hade inträffat.

Nämnden ansåg därför att den ifrågavarande kapitalförsäkringen skulle annulleras och att konsumenten skulle återfå det belopp som placerats i den samt de avgifter som betalats inom ramen för försäkringen. På beloppet som skulle återbetalas var banken även skyldig att betala ränta enligt räntelagen (1975:635).

ARN 2007-5600 - Rådgivningsdokumentation saknades. Konsumentens uppgifter om vad som förekommit vid rådgivningen låg därför till grund för nämndens bedömning.

Konsumenten blev inbjuden till ett rådgivningsmöte hos bolaget. Bolaget gick igenom hans privatekonomi och rekommenderade därefter lämpliga sparformer. Konsumentens önskemål var att det inte skulle förekomma någon bindningstid, att risken skulle vara låg och att det inte skulle förekomma några återköpsavgifter. Han fick inte läsa några villkor eller ta del av någon avgiftsstruktur. Det var först när försäkringsbrevet kom, som han blev informerad om vilka höga återköpsavgifter bolaget tillämpade. Han förstod också senare att en av de underliggande produkterna i hans placering var en högriskprodukt.

Mot bakgrund av att konsumenten ansåg att bolaget hade vilselett honom vid rådgivningen, yrkade han återbetalning av det belopp han investerat.

Allmänna reklamationsnämnden konstaterade att bolaget inte hade upprättat någon dokumentation över vad som förekommit vid rådgivningen, vilket bolaget är skyldiga att göra. Redan av detta skäl ansåg nämnden att bolaget brutit mot de skyldigheter som bolaget har. Eftersom bolaget inte heller på annat sätt visat att uppgifterna som konsumenten lämnat ang. vad han framfört vid rådgivningen var felaktiga, ansåg nämnden att konsumentens uppgifter om vad som förekommit vid rådgivningen skulle ligga till grund för nämndens bedömning.

Mot bakgrund av de skyldigheter en rådgivare har att anpassa rådgivningen till konsumentens önskemål och behov och inte rekommendera andra lösningar än sådana som kan anses lämpliga för konsumenten, ansåg nämnden att rådgivningen till konsumenten hade varit vårdslös. Bolaget rekommenderades därför att återbetala det investerade beloppet till konsumenten.

Rådgivning - Rådgivning eller marknadsföring?

ARN 2011-8354 – Bolagets representant lämnade vårdslös rådgivning. Nämnden ansåg inte att det endast varit fråga om marknadsföring.

Konsumenten besökte ett så kallat "anknutet ombud" till en bank. Bolagets företrädare satte sig in i konsumentens ekonomiska situation. Konsumenten berättade bland annat att hon förvarade alla sina besparingar i bostaden. Pengarna skulle vara lätt tillgängliga eftersom hon skulle hjälpa sin dotter med ett lägenhetsköp. Konsumenten fick förslag på olika kapitalplaceringar av bolagets företrädare. Konsumenten fick intrycket av att den placering hon gjorde var lika säker som en premieobligation men med en högre vinstchans. Hon placerade därför 201 500 kronor.

Av årsbeskedet kunde hon senare se att investeringen hade sjunkit till 76 000 kronor. Konsumenten ansåg att rådgivningen till henne hade varit vårdslös bland annat eftersom hon inte hade informerats om några risker och då det investerade kapitalet utgjorde hela hennes sparkapital.

Det anknutna ombudet däremot menade att det inte hade varit fråga om någon rådgivning överhuvudtaget. Bolaget hade endast marknadsfört den aktuella investeringen. Bolaget påpekade också att konsumenten hade skrivit under handlingar som utvisade att det endast varit fråga om marknadsföring. Konsumenten hade även kryssat i en blankett att hon förstod riskerna med investeringen.

Allmänna reklamationsnämnden ansåg, efter en samlad bedömning, att det var klarlagt att det handlat om finansiell rådgivning till konsumenten. Att konsumenten skrivit under handlingar där det angetts att det varit fråga om marknadsföring saknade betydelse enligt nämnden.

Allmänna reklamationsnämnden konstaterade vidare att en näringsidkare, vid finansiell rådgivning till en konsument, ska iaktta god rådgivningssed och med tillbörlig omsorg ta tillvara konsumentens intressen. Rådgivningen ska också anpassas efter konsumentens önskemål och behov och rådgivaren ska inte rekommendera andra lösningar än sådana som kan anses lämpliga för konsumenten.

För att det ska vara möjligt måste rådgivaren kartlägga konsumentens förkunskaper, ekonomiska och andra förhållanden, önskemål och syften med placeringen samt riskbenägenhet. Rådgivaren är också skyldig att avråda konsumenten från att vidta åtgärder som inte kan anses lämpliga med hänsyn till konsumentens behov, ekonomiska förhållanden eller andra omständigheter.

Rådgivaren ska även dokumentera vad som förekommit vid rådgivningen och lämna ut dokumentationen till konsumenten. Bland annat för att det i efterhand ska vara möjligt att reda ut vad som sagts och gjorts vid rådgivningstillfället.

Nämnden konstaterade att bolaget inte upprättat någon rådgivningsdokumentation som uppfyllde kraven. Redan av den anledningen ansåg nämnden att rådgivningen hade varit vårdslös.

Därutöver hade bolaget rekommenderat konsumenten att investera i en placering med hög risk trots att det måste ha varit uppenbart för bolagets företrädare att konsumenten endast hade begränsad kunskap om och erfarenhet av finansiella produkter. Nämnden ansåg att rådgivningen även av detta skäl fick anses ha stått i strid med de krav som ställs.

Eftersom bolaget handlat vårdslöst ansåg nämnden att bolaget skulle ersätta konsumenten den skada som hon orsakats. Nämnden konstaterade att konsumenten hade kvar den aktuella placeringen, men fann att det är möjligt att en näringsidkare kan ersätta en konsument för vårdslös rådgivning på så sätt att näringsidkaren tar över de omtvistade finansiella instrumenten och försätter konsumenten i samma ekonomiska situation som före rådgivningen.

Nämnden beslutade därför att bolaget skulle överta den aktuella produkten samtidigt som bolaget skulle försätta konsumenten i samma ekonomiska situation som hon varit i före rådgivningen.

Rådgivning - Reklamation inom skälig tid?

ARN 2011-6648 – Konsumenten ansågs ha reklamerat för sent eftersom hon underrättade bolaget 14 månader efter det att hennes placering förfallit till betalning med förlust.

Konsumenten ansåg att bolagets rådgivning till henne hade varit vårdslös. Vid rådgivningstillfället framförde hon önskemål om att hennes investeringar skulle gå att realisera snabbt och enkelt och att de dessutom skulle vara trygga och riskfria.

Allmänna reklamationsnämnden (ARN) konstaterade att konsumentens önskemål om att investeringarna snabbt skulle gå att realisera fanns nedtecknat av rådgivaren i den dokumentation som upprättades vid rådgivningstillfället.

Mot den bakgrunden och då vissa av de föreslagna placeringarna inte var av sådan karaktär att det investerade beloppet snabbt kunde omsättas till likvida medel, ansåg ARN att bolagets rådgivning hade varit vårdslös. Bolaget rekommenderades därför att betala tillbaka vad konsumenten investerat i de aktuella objekten (med avdrag för vissa utbetalningar som konsumenten redan hade fått) jämte ränta enligt räntelagen.

När det däremot gällde bolagets rådgivning avseende vissa aktiefonder ansåg ARN att konsumenten inte hade bevisat att rådgivningen varit vårdslös. Något skadestånd kunde därför inte utgå avseende de investeringarna.

ARN konstaterade vidare att en av de föreslagna investeringarna hade förfallit till betalning med förlust i februari 2010. Nämnden ansåg att konsumenten vid den tidpunkten borde ha märkt att skada uppkommit. Konsumenten klagade emellertid på rådgivningen först i slutet av april 2011.

Enlig lagen om finansiell rådgivning till konsument (2003:862) ska en konsument, som vill framställa skadeståndskrav på grund av vårdslös rådgivning, underrätta det rådgivande bolaget om detta inom skälig tid efter det att konsumenten märkt eller borde ha märkt att skada uppkommit.

Mot den bakgrunden ansåg ARN att konsumenten hade klagat för sent. Hon förlorade därmed rätten till skadestånd på grund av vårdslöshet i rådgivningen avseende den aktuella investeringen.

ARN 2011-6282 – Konsumenten ansågs ha reklamerat inom skälig tid efter det att skadan upptäcktes.

Konsumenten kontaktade bolaget i januari 2008 för att få hjälp med att placera kapital. Han förklarade för rådgivaren att han önskade en placering med låg risk. Han frågade även om placeringen gick att sälja, vilket rådgivaren svarade ja på.

I november 2010 kontaktade konsumenten rådgivaren på nytt och önskade sälja placeringen. Enligt konsumenten fick han först då information om att placeringen bestod av onoterade aktier. Rådgivaren kunde inte heller ge besked om, och i så fall när, aktierna kunde säljas.

Konsumenten ansåg mot den bakgrunden att rådgivningen till honom hade varit vårdslös. Rådgivaren hade övertalat honom att göra en investering som hade betydligt högre risk och längre investeringshorisont än vad han hade önskat.

Bolaget invände bland annat att konsumenten hade reklamerat för sent. Bolaget ansåg att konsumenten redan i maj 2010 borde ha reagerat över att han inte tilldelats någon utdelning på aktieinnehavet.

Enlig lagen om finansiell rådgivning till konsument 2003:862 (rådgivningslagen) ska en konsument, som vill framställa skadeståndskrav på grund av vårdslös rådgivning, underrätta det rådgivande bolaget om det inom skälig tid efter det att konsumenten märkt eller borde ha märkt att skada uppkommit.

ARN konstaterade att det är det rådgivande bolaget som ska bevisa att konsumenten reklamerat för sent. Någon bevisning från bolagets sida som visade att konsumenten - före kontakten med rådgivaren i november – hade märkt eller borde ha märkt att han drabbats av en skada, presenterades emellertid inte. ARN ansåg att vad som förekommit vid mötet i november innebar att konsumenten hade underrättat bolaget på det sätt som rådgivningslagen anger. ARN ansåg därför att konsumenten hade reklamerat inom skälig tid efter att det att han upptäckte skadan i november 2010.

ARN kom även fram till att rådgivningen hade varit vårdslös.

Nämnden ansåg att den dokumentation som rådgivaren hade upprättat vid rådgivningstillfället innehöll oklarheter. Nämnden konstaterade att det av förarbetena till rådgivningslagen framgår att om näringsidkaren försummat sin skyldighet att dokumentera rådgivningen så bör konsumentens påstående om vad som förekommit vid rådgivningstillfället tas som utgångspunkt vid bedömningen av eventuell vårdslöshet.

ARN konstaterade att den investering konsumenten råddes att göra inte motsvarade hans framförda önskemål om låg risk. Investeringen gick inte heller att sälja trots rådgivarens besked till konsumenten vid rådgivningstillfället om att det skulle gå. Mot den bakgrunden ansåg nämnden att bolagets rådgivning hade varit vårdslös och att konsumenten hade rätt till skadestånd.

Bolaget rekommenderades därför att betala tillbaka det belopp som konsumenten investerat (med avdrag för vissa utbetalningar som konsumenten redan hade fått) jämte ränta enligt räntelagen

Förvaltning - Bolagets förvaltning inte vårdslös

ARN 2010-1385 – Bolaget inte skadeståndsskyldigt. Förvaltningen av en fond hade inte varit vårdslös eller felaktig.

Konsumenten ägde fondandelar i en högriskfond som minskat kraftigt i värde. Hon begärde ersättning av bolaget och menade att det var bolagets bristande förvaltning av fonden som förorsakat värdeminskningen. Bolaget hade exempelvis missat enorma börsuppgångar.

Allmänna reklamationsnämnden konstaterade att det framgick av bolagets informationsmaterial, att placeringen skedde i de fonder som bolaget erbjöd. Det framgick också av informationen att fonden riktade sig till de placerare som ville ha en aktiv långsiktig förvaltning och som var beredda att ta en hög risk.

Nämnden kom fram till att konsumenten inte hade kunnat bevisa att bolaget hade begått något fel eller på något annat sätt hade agerat oaktsamt vid fondförvaltningen. Nämnden kom därför fram till att bolaget inte var skadeståndsskyldigt

Värdepappershandel - Skadestånd för utebliven försäljning

ARN 2002-7873 – Värdepappersbolag skadeståndsskyldigt eftersom bolaget inte genomfört försäljning av teckningsrätter.

Bolaget hade inför en nyemission skickat meddelande till konsumenten om att konsumenten tilldelats visst antal teckningsrätter. Konsumenten skulle aktivt svara på erbjudandet genom att skicka in en bifogad svarstalong.

Av informationen framgick också att om konsumenten underlät att svara eller önskade teckna ett mindre antal aktier skull bolaget sälja överskjutande antal teckningsrätter för konsumentens räkning.

Nämnden konstaterade att bolaget inte sålt överskjutande teckningsrätter. Eftersom bolagets agerande förorsakat K ekonomisk skada, ansåg nämnden att värdepappersbolaget skulle ersätta K den skada som uppstått.

Informationsansvarig
Konsumenternas Bank- och finansbyrå
och
Konsumenternas Försäkringsbyrå